På onsdag har vi möte med min IOGT-förening. Då ska vi besluta om vi ska sälja Pellesstugan eller inte. Den kom till vår ägo som en gåva från kommunen någon gång under mitten av 1900talet och sedan dess har vi ägt den. Vi har inte använt den särskilt ofta, för några år sedan använde föreningen den en gång om året för att ha sillafton, men sedan dess så har den mer eller mindre stått tom.

För något år sedan fick vi egendomen värderad till 100 000kr och på onsdag ska vi alltså bestämma om vi ska sälja den.

Som den ansvarstagande styrelseledamot jag faktiskt är så tog jag nyckeln och åkte dit och tittade och inser ju att det är en fantastisk stuga. Dilemmat är bara:
Vad kan man använda den till?

Har du några ideer? Några upplägg? Om vi ska ha kvar den så måste vi antagligen renovera den. Kanske dra in vatten och avlopp. Vad kan man använda den till i en by med 2000 invånare. Hyra ut till turister? Rollspelsstuga? Sommarteater?

Ola är på besök. Vi målar hus och pratar och pratar och pratar. Det är skönt och bra.

Bland det roligaste jag har gjort med Ola var back in the days när vi spelade in hip hop låtar. Det var kul.
Av en slump så finns alla kvar än idag:
http://home.no/eeeman

Lyssna och njut till bjursgettots mest lovande tonårshiphoppare

1. ma hittar en konversation där jag frågar en tjej om hon är het.
2. ma frågar om det är något mer hon bör veta
3. jag säger nej
4. ma hittar mitt nätragg. hon ser att vi flörtat rejält och tjejen har haft webcam på
5. hon gör slut. frågar är det något mer
6. jag säger nej
7. ma ser att jag spanat på facebook. inte tagit kontakt med folk men varit inne på tjejers bilder och tittat mycket.
8. ma tröttnar helt på mig
9. hon hittar att jag tagit bort en log från den där nätflörten
10. hon berättar det
11. jag berättar att jag tog bort den eftersom att jag inte ville hon skulle se den, och att det jag sagt tidigare, att jag inte tagit bort något bara var lögn.
12. hon frågar om jag hade någon mer kontakt med nätflörten efter webcam
13. jag svarar nej
14. jag väljer att berätta att jo det har vi visst men att sista gången var i trondheim när jag var på väg till göteborg
15. vi pratar om lite annat
16. jag väljer att berätta att vi bytte nummer och pratade om att ses men att jag valde att inte göra det. detta gör jag inte direkt, utan ma får dra sanningen ur mig. men jag berättar ändå, på kringelkrokar runt sanningen.
17. jag berättar att jag valde att inte träffa den här tjejen när jag var där
18. ma tror inte mig. hon tror att vi sågs.
19 ma lägger på luren
20. jag hatar mig själv
21. hur ska jag kunna bevisa för henne att vi aldrig träffades?

FAN FAN FAN FAN.

Jag hatar mig själv och mitt beteende och det här håller mer och mer på att bli en EMO blogg. Får färga håret svart och börja skära mig i armarna. NOT.

Så har MA kommit hem från Norge. Beväpnad med sanningen om mig. Sanningen om hur jag farit fram mot alla kvinnor i mitt förflutna. Saningen om hur desperat jag har varit.

Och hon tror att hon bara är den enda dumma naiva som gick på det, och att det är därför som vi haft ihop det. Att det är därför jag har älskat henne. Men det är inte sant, det är inte så det är. Alla mina nära vänner kan nog intyga flera gånger om att kärleken till MA var äkta. Att jag värdesatte henne som jag aldrig värdesatt någon förut. Att jag älskade som jag aldrig älskat förut. Och det är sant. Min kärlek har varit äkta, för första gången så blev jag helt förälskad första gången jag såg någon. Jag visste, att henne vill jag vara med.

Och så har jag bajsat på det. Och det hatar jag mig själv för. Att jag gör så mot henne och mot mig själv, när jag för första gången känner att det här, det är riktigt. Det här kommer att hålla. Livet ut. BAJS BAJS BAJS. Rakt över det bajsar jag. Rakt över det. FAAN. Jag ville det inte, jag tänkte bara inte särskilt långt. Och nu står jag och målar ett hus i Sågmyra som jag med största sannolikhet aldrig kommer bo i igen. Det är tungt.

Men jag ger mig inte. Trots allt som har hänt så vet jag ju vem det är jag vill ha. Vem som är kvinnan som betyder något för mig. Och jag tänker kämpa för henne. För jag kommer aldrig kunna nöja mig med något mindre eller sämre. Man vill inte gå med sneakers efter att ha provat crocs liksom.

Så här är min ed: Så länge MA inte är ihop med någon annan, så länge det finns minsta tillstymmelse till hopp, hur litet det än är, så tänker jag kämpa. År ut och år in. Kämpa kämpa kämpa.

Det har varit många slängar nu efter att Israel skrikit ifrån sig om Donald Boströms artikel. Regeringen ska säga ifrån, vi ska inskränka på vår yttrandefrihet och alla är arga på varandra. Högst av alla skriker Israel om att Sverige är ett antisemitistiskt land. Judehatare. Men det är väldigt viktigt att komma ihåg följande:

Att kritisera Israels politik, att tycka synd om palestinier, att ifrågasätta det fruktansvärt ojämna kriget, skövlingen, stölden av land och massakern av män kvinnor och barn är inte antisemitiskt. Det är inte judehat. Det är ren medmänsklighet.

Det som hände under andra världskriget var hemskt. Det var något av det värsta som någon gång har hänt. Men av det borde man lära hur man själv ska bete sig, hur man ska behandla människor med annan etnisk tillhörighet.

Nej Israel, stoppa upp era beskyllningar för judehat där bak, ta till er av kritiken och utred om något verkligen har hänt. För just nu är det ingen som tycker synd om er.

Microsoft släppte 2001 operativsystemet Windows XP. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Det var helt fantastiskt och några år senare så var det 400 000 000 i användning. Det kan man kalla en rejäl succe. I år, åtta år senare så är det fortfarande väldigt många användare som kör windows xp då Windows Vista är drygt segt och jobbigt. Dessutom fick Windows XP nytt liv i och med att netbookarna började komma mer och mer. Små datorer som mer eller mindre är gjorda för att surfa och skriva dokument på. De har små processorer och inte så mycket minne vilket gjorde att Vista var för tungt och för att Microsoft skulle kunna konkurera med Linux på netbookmarknaden så blåste de in nytt liv i XP som ytterligare sålde i tusentals exemplar.

Men allt det här är inte av godo. Microsoft är ett företag som i första hand lever av att sälja mjukvara och när folk inte vill köpa det nyaste, inte vill uppgradera så går de miste om väldigt stora pengar. Microsofts överlevnad – i den form vi ser i dag – är beroende av att folk vill uppgradera. Så Windows XP blev helt enkelt för bra.

MEN. 2009 började det pratas ordentligt om Windows 7. Inte lika resurskrävande som Vista, och dessutom hade man lärt sig alla misstag som man gjort när man gjorde Vista och Windows 7 skulle ge en mycket angenämare upplevelse för användaren. Och på internet pratades det, diskuterades, skrevs det och hypen för det nya operativsystemet var gigantisk. Äntligen kunde folk uppgradera till något nytt efter XP hurra!

Men så idag läste jag på idg att Windows 7 drar mer batteri än Windows XP på netbooks – och det ganska rejält. Det får mig att tro att folk kommer fortsätta hänga kvar vid Windows XP bra länge till.Windows XP är det operativsystem som vi vant oss vid. det operativsystem som alltid fungerat. Det operativsystem som aldrig någonsin kommer att dö. Aldrig. För en gångs skull gjorde Microsoft ett alldeles för bra jobb.

Fotnot:

Jag själv kör inte någon av Microsofts produkter, och har inte gjort det sedan 2005. I fyra år har jag helt och hållet kört någon Linuxvariant. Fördelarna med det är många, mer om det en annan dag. Men jag rekommenderar Linux till alla användare förutom de som vill spela spel på sina datorer.

Idag tog jag bort mitt facebook konto.

Japp. jag gjorde det. Det känns konstigt, det har blivit en vana till att gå in och kolla när jag inte har något vettigt att göra. Nu får jag försöka göra vettiga saker istället. Eller så ska jag göra ingenting, det är kanske det nyttigaste av allt. Att bara sitta och ta det lugnt ibland.

Varför har jag tagit bort det då? Jo jag skulle kunna prata i timmar om hur jag inte tycker om att det finns en sån mängd data lagrad på ett och samma ställe. Eller att deras avtal gör att de äger allt som publiceras på sidan. Eller så skulle jag kunna prata om hur mycket tid det tar upp. Eller all onödig helt helt onödig uppdatering av statusar. Men det är inte därför jag har tagit bort mitt konto från fejan. Nope.

Bland mina 630 vänner så var 50 personer folk som jag vill ha kontakt med. Utöver de 50 så var det ett helt gäng med kvinnor / flickor som jag pratat med i ett uppvaktande syfte. Man kan till och med säga att jag var utstuderat uppvaktande och hade en taktik som jag visste gav utdelning ibland. Så jag använde den på många tjejer, samtidigt. Idag är det här en sida av mig själv som jag inte är stolt över alls. Jag är inte desperat letande längre. Det har nog att göra med att jag faktiskt hittat den jag vill vara med. Och det slarvade jag bort genom att fortsätta slarva runt på internet. Fan för mig. Hur som helst så kändes det bra att ta bort kontot, stryka ett streck över alla de där gamla flörterna, alla äckliga raggningsrepliker och alla äckliga försök att få ligga, att få uppvakta och att få uppmärksamhet på mitt ego. Ja, det här har med MA att göra. Ja, vi har pratat om det och det gör att det känns ännu mer rätt.

ag tror att jag kommer att hamna på facebook igen. men inte än på ett tag. Det kommer dröja. Just nu en välbehövlig paus.

Hurra för facebookhumor

Här sist kommer en länk till en bild som visar hur fantastiskt kul det faktiskt kan vara med facebook, särskilt när någon gör fel. Och den här kvinnan blottar sig rejält, vilket blir fantastiskt skoj! Rekommenderas!

Nu blir det godnatt. God natt.

De bästa och sämsta sakerna som hänt i mitt liv, utan inbördes rangordning.

Top tre jobbiga saker jag varit med om:

När jag fick reda på att Joel var sjuk. Hjärntumör sa doktorn och mamma grät och grät och grät. Jag var som vanligt iskall, visade inga känslor. Jag gick i sjuan. När jag berättade för några i klassen sa en kille ”han är ju så liten han har väl ingen hjärna ens”. Jag har aldrig varit så nära någon gång att hoppa på någon. Jag ville bara slå och slå och slå. Men jag gick därifrån. En tisdagskväll – efter att ha sett Ally McBeal hos en kompis – kom det till slut. Gråten, känslorna, det oerhörda i att kanske mista en bror. Jag satte mig på en brunn i hästbacken och bara grät och grät och grät och grät. Tiden gick fort, Joel åkte till Uppsala och slapp i sista sekund undan en operation in i hjärnan. Han blev fort återställd.

När jag jobbade i Göteborg och var tillfälligt trött på att bo på golvet i stugan i skogen, och inte visste något om fortsatt anställning. Det var snö och kallt och vi hade bara ett dass ute i den andra byggnaden så det var bara att stå ut med kylan om man blev nödig. En dag orkade jag inte gå upp. Jag ville bara vara i sängen. Jag hoppade över jobbet och tyckte att allt bara var ett helvete. Jag ringde morsan och grät i hennes öra. Hon sa bara ”skärp dig nu Emil, det kommer att ordna sig”. Och det gjorde det, fortsatt jobb efter jul och bara någon vecka senare flyttade jag ihop med Mackan.

Hela den här grejen med MA nu. Att ha grävt en grop så djup att den nästan inte går att ta sig upp ur. Att ha varit så självupptagen och slarvat bort något så vackert. Jag är helt livrädd. Jag vill bara ringa till mamma och få höra igen att det kommer att ordna sig. Men jag vågar inte, för mamma kan inte lova det. Hon vet att det finns en stor chans att det inte kommer ordna sig. Jag vågar knappt tänka tanken på att det inte skulle göra det.

Mina bästa stunder i livet

Tack och lov är de bra stunderna i livet fler än de dåliga. Men det gör det också svårare att välja ut några. Men jag har tänkt länge och här kommer listan de bästa av de bra sakerna.

Det absolut bästa var såklart att träffa MA. Efter flera år av tillfälliga förhållanden, tvivel på att jag någon gång ska hitta den rätta, och tillfälliga sexuella relationer så träffade jag henne en ganska blaskig decembermorgon i Oslo. Vi skulle ha julfest med jobbet och de som jobbade på kolonkontoret var också inbjudna. Det var inget jag hade ägnat en tanke på utan jag gick till bowlinghallen för att träffa de andra där. Och där stog hon, med långa röda dreads och smala fantastiska ögon. Jag tyckte hon var söt, men visste att hon hade man och barn så jag vågade mig inte på något. ”åh jag hörde att du hade barn, det vill jag också ha!” sa jag. För det ville jag. Och så pratade vi om barn ett tag. Efter ett tag blev jag törstig och tydligen hon också för i nästa sekund sprang vi ikapp till cafet. Jag var helt fast. Vem var den här röda galningen som kom och bara slog omkull allt vad förnuft hette hos mig. När vi gick därifrån ville jag bara gå bredvid henne, men jag vågade inte. Så jag gick snett framför. På min näsa satt ett par glasögon, ramar utan glas med styrka bara för att försöka se intelligentare ut. Jag skojade med Adrian om det och hörde hur hon också skrattade. Framme vid restaurangen så kom hon och frågade om vi kunde göra sällskap eftersom vi var de enda vegetarianerna. Självklart kunde vi det. Och vi pratade och pratade och pratade och pratade under middagen. Strax innan vi gick minns jag att någon annan lade beslag på henne och pratade ett tag, och jag blev nästan irriterad. På efterfesten hemma hos Pernille var jag trött och orkade inte vara så aktiv. Jag satt lite bakom henne och tittade på hennes rygg. Klänningen hon hade på sig visade upp mycket av ryggen och jag tänkte att hon var vältränad. Vi pratar lite men inte så mycket och när jag känner mig trött bestämmer jag mig för att gå hem. Medans jag fastnar så kommer hon och gör mig sällskap till busstationen. Där pratade vi i två timmar innan hennes buss gick. Dagen efter smsade jag henne och sa att jag trodde hon var kvinnan i mitt liv. Det tror jag fortfarande. Från den dagen har jag velat spendera resten av mitt liv med henne. Den rödhåriga galningen.

Dahab. Att komma till Dahab var precis vad jag behövde hösten 06. En liten by, araber, beduiner, mat och framförallt – fridykning. Jag levde det lata livet. Sov tolv timmar varje natt och åt på restaurang två tre gånger varje dag. Spelade spel på kvällarna, såg filmer och dök dök dök. Jag gjorde allt utom att jobba. Det var helt underbart, precis den paus från Sverige, karriär, krav, utbilda sig, och annat som trycker på hemma. Dessutom var jag trött på jobbet och kände att nu kunde det bära vart som helst.

William och bebisen i magen

Att bli pappa. Jag har ju provat på nu det sista året. Med William. Världens bästa barn. Det här är killen som lever i en värld där tjoffsar och monster truckar tillhör vardagen. En kille som inte ska bli vuxen, inte pappa, inte käresta, och inte datakille när han blir stor – för han har ju bestämt sig för att bli doktor. Han är killen som är ute och kör i någon av alla sina monster trucks varje natt när jag och ma ligger och sover. Helst åker han i sin oranga monster truck och den kan också åka i vattnet. Han har två riktigt nära kompisar och det är Hanna och hunden Easy. Och han älskar att bada. Att få in William i mitt liv har varit fantastiskt. Jag har fått leka, ta ansvar, fiska, bada, leka mer, berätta historier, läsa och vara sträng. jag har fått växa som människa och jag älskar honom över allt annat. Och snart är det dags igen. MA är gravid och har världens vackraste fina mage. Putar ut över byxkanten och jag blir helt till mig. jag har fortfarande inte helt förstått att det inne i den ligger en bebis. Som är min. Hur kan det fungera? Jag som knappt kan slarva ihop en omelett har lyckats göra en bebis. Underbart. Hur mycket tankar som än åker runt i huvudet så försvinner alla när MA tar min hand, och lägger den på magen så jag kan få känna på sparkarna. Jag längtar mer till den här julen än vad jag har längtat efter alla tidigare jular tillsammans. Jag har köpt mycket babykläder. Jag tror MA tror att det är för att imponera på henne. Det är delvis sant. Men också för att det är ett väldigt bra sätt för mig att bearbeta det stora med att jag ska bli pappa. Och jag är ju redo nu – och det kan jag helt och hållet tacka william för!

Innan jag åkte till Nordic Deep så skrev jag ett inlägg om mina tankar kring tävlingen. Vilka som skulle prestera bra och vilka som skulle satsa. Jag koncentrerade mig mest på de svenska atleterna. Här är fortsättningen.

Först och främst – Lotta Ericsson dök inte upp. Hon fick förhinder. Tyvärr – det är alltid kul att se en fridykare av så hög klass dyka. Men hög klass var det på dykningen – absolut.

Mest häpnadsväckande dykning skedde nog under den dynamiska tävlingen där vi hade flera atleter som valde att simma utan fenor. Det längsta dyket över huvud taget i poolen stod Bjarte Nygard för. Han simmade helt magiska 196 meter, och det utan fenor. 196 meter är riktigt riktigt långt och han visar att han är en medaljkandidat inför VM.

Maria Livbjerg

På damsidan trodde vi alla att det bara fanns en kandidat till långa dyk då Kathreen McPhee, världsrekordinnehavaren var anmäld till tävlingen. Två gånger simmade hon utan fenor i poolen, och båda gångerna simmade hon längre än sitt nuvarande världsrekord. Tyvärr fanns där ingen domare av hög nivå nog för att dyket skulle bli just ett nytt världsrekord. Men helt fantastiska dyk. Men det hände mer på damsidan i den här grenen som är intressant. Maria Livbjerg har mig veterligen inte varit i närheten av 150 meter i poolen men med en dräkt som såg riktigt proffsig ut så fick hon ett visst intresse när hon skulle dyka. Tyvärr så drog hon på sig en packningsblackout och fick avbryta dyket innan hon ens börjat. MEN – och det här är spännande – efter tävlingen gör hon ett maxförsök och simmar just 150 meter – bara någon meter ifrån världsrekordet. Det betyder att Maria mycket väl är med i medaljstriden och att hon absolut har chans att ta guld.

Sofia Tapani

Sofia Tapani hade ögonen på sig, alla svenskarna tittade noga när hon stack iväg. Och hon levererade som vanligt. 125 meter utan fenor och nytt svenskt rekord. Men det såg jobbigt ut, dykstilen var inte av slappnad utan snarare aggressivt trött. Hon kände det själv och två dagar senare när hon simmade så var det med Sofias gamla vanliga avslappnade stil. Inte lika långt men mycket mycket vackrare att se på.

I förra inlägget så skrev jag snabbt om Jens Schou, och blev retad när jag kom till ND för att ha beskrivit honom som en bifigur till Sofia, en sidekick. Men Jens är mer än så, och det visade han på ND då han höll andan riktigt länge, minns inte helt, men tror det var nästan åtta minuter. Dagen därpå skulle han simma utan fenor och gjorde det så bra att han simmade förbi det svenska rekordet. Men när han kom upp så nickade han till av låga syrenivåer och fick rött kort. Och det där är tyvärr lite av Jens lott i den svenska fridykarvärlden. Han är en fridykare av världsklass, som skulle placera sig bra på vilken pooltävling som helst, men han lider av en fruktansvärd nervositet som straffar honom ibland. Så han är hela tiden bakom rekordinnehavarna och sporrar dem att träna hårdare, att simma längre, att hålla andan längre. Men han är helt klart värd ett svenskt rekord nu, för ingen i Sverige tränar lika hårt som Jens Schou. Kör hårt på VM Jens!

Här är lite blandade bilder från ND!

Hur det gick för mig? Jag slutade åtta av sjutton atleter. Okej nöjd med två av tre grenar och helt missnöjd med en av grenarna. Men nu ska jag ju börja träna har jag tänkt, för att kunna tävla lite under hösten, så vi får se vad det kan ge. Tjo!

Idag lyssnade jag på Anders Lundins sommarprat. Det var riktigt riktigt bra. Och så började jag fundera på vad jag skulle prata om, när det blev min tur. Så jag tänkte att jag skriver ner lite här vad det hade kunnat handla om:

Häromdagen pratade jag med min barndomsvän Micke om hur det är att växa upp på landet. Om att det är skyddat, och om alla möjligheter som finns i form av skogar, otrafikerade vägar och badplatser. Vi pratade om sånt vi alltid gjorde när vi var yngre. Och om sånt som var speciellt och som bara hände en enda gång.

Som den gången när vi byggde fördämning i bäcken i dalen nedanför huset och en välvillig förälder kom och visade hur man byggde en fördämning så att den blev riktigt riktigt tät. Vi slet i timmar med att få vår fördämning både stor och tät. Lera, pinnar, löv allt blandades för att stoppa upp så mycket av bäcken som möjligt. I familjen så lyssnade vi efter mammas busvissling, den betydde färdig mat. Så när den väl kom så sprang vi hem och fördämningen var redan borta från våra tankar. Och timmarna gick. För varje minut som gick så kom det några deciliter vatten rinnande nedför den lilla bäcken. Och vi hade byggt riktigt bra den här gången och tillslut var bäckfåran full av vatten.
Morgonen därpå så stog en arg granne utanför huset och krävde att vi skulle komma och dränera den äng vi hade översvämmat. Pappa fick stå i timmar för att torka upp. Älskade pojkstreck. Älskade oskyldiga pojkstreck.

Ett annat pojkstreck som slutade väldigt fel det också började med äppelpallning. Det måste ha varit en av de första dagarna efter att skolan hade börjat och äpplena hade mognat och var helt perfekta vid ett av husen i kvarteren. Det var svårpallat där, man fick lov att krypa utefter en häck granska långt innan man kom fram. Äppelträdägarna såg på tv men altandörren var öppen och vilken sekund som helst kunde de komma ut för att ta lite luft. Väl framme vid trädet så passade vi på att stoppa fickorna fulla, det skulle ändå knappt märkas – trädet bågnade från vikten av alla äpplena. Med så mycket äpplen i fickorna att vi kände oss som kungar drog vi ned mot Bjursås centrum för att se vad som hände där. Vi drömde alltid om att vi skulle träffa några tjejer som av en slump skulle stå där och hänga. Men Bjurs-city var lika tomt som alltid och det var nog lika bra det då ingen av oss särskilt bra visste hur man gjorde för att prata med tjejer. Utanför konsum så är det någon av oss som lägger märke till att det går utmärkt att riva äpplena mot den grova vita stenväggen och mätta som vi är så river vi ner äpplena, kastar skruttarna på butikstaket och springer sen glada hem mot vårat kvarter igen. På väggen finns inget spår efter att vi har varit där och förlustat oss.
Äpple har en förmåga att bli brunt när det utsätts för kontakt med syre.
Dagen efter när vi åkte till butiken lyste det oss rakt i ansiktet. Förutom diverse kladd och streck och cirklar så stod det med stora bokstäver – K U K. Någon av oss hade varit lite väl mycket kung kvällen innan och visat sig på styva linan. Hela byn pratade om graffitti vandaler som härjat runt och vi var tysta som möss. Ingen av oss vågade erkänna att det var vi, och att vi bara hade använt vanliga äpplen till att pryda Konsums vägg med ett stort könsord. K U K. Oj så vi skämdes.

När jag tänker tillbaka på barnminnen så är det nästan bara sommarminnen som studsar tillbaka. Om när vi provsatt en hemmabyggd toalett i en stubbe och fick flera jordgetingstick i rumpan. Om när alla grannbarnen ramlade på våran lilla moped första gången de provade, om när vi pallade hallon hemma hos oss själva och den här gången istället för att trycka ner rumpan i ett jordgetingbo bara klev i det istället. Om alla tusentals fotbollsmatcher vi spelat och om hur jag dyrt och heligt lovade brorsan att inte skjuta bollen hårt om han bara stog i mål ett skott till. Det skottet gjorde att han hoppade på kryckor i flera dagar, missade släktens stora brännbollsmatch och lärde sig att inte lita på mig när jag har det där flinet i ansiktet. Barndommens år var mest bara sommar – och de få minnen från vintern innehåller alla meterhöga snövallar och soliga vinterdagar.

I vuxen ålder försökte jag berätta för några bekanta i Göteborg om en av våra favoritlekar – cykeljakt. Man delar upp sig i två eller flera lag beroende på hur många som är med sen får ett lag räkna till typ tusen och de andra lagen cykla och gömma sig. Mina vänner förstog inte – ”Innanför några gränser då?” Jag svarade att ”nej, man fick faktiskt cykla precis vart man ville”. Särskilt långt bort kom man ändå inte, då var det bara skog. Sen skulle man passa sig för de som letade. Gömma sig, cykla vidare. Alltid i grupp. Leken fortsatte i flera timmar. Man behövde inte ens avbryta för att åka hem och äta. Bara att hoppa in i något lag när man kom tillbaka.

Idag – som vuxen – har jag bytt ut cykeljakt, äppelpallning och fördämningsbygge mot jobbletande, gräsklippning och diskning. Och ändå är jag mer nöjd med livet som det är idag. Mer nöjd med Emil, mer nöjd med vem jag har blivit. Såklart – just idag – så är det tufft och Emil har visat några sidor hos sig som jag inte tycker om och som har lett till tråkigheter för både mig och andra. Men i det stora hela, förutom mitt livs misstag, så är jag nöjd med mig själv.  Med tiden kommer erfarenheten och jag är i startgroparna för stora förändringar just nu. Likt vmlöparna står jag i startblocken och bara väntar på att pistolen ska smälla. Men just nu, just idag så vet jag inte vilket lopp jag springer. Jag vet inte om jag springer ett lopp för att få jobb, för att börja plugga eller för att resa. Men jag vet att det kommer bli spännande. Imorgon ska jag bestämma vad det blir. Jobba eller plugga, plugga eller jobba. När jag tänker tillbaka på den här dagen om tjugo år så kommer den att vara solig. Oavsett vilket väder det är imorgon så kommer det att vara soligt imorgon när vi tänker tillbaka på det.

Soliga, trevliga fina minnen stannar kvar. Andra förskönar vi med tiden. Andra minnen försvinner helt. Min förhoppning är att om tjugo år så minns jag att den här hösten var hösten då jag för första gången någonsin tog tag i mitt liv, solen sken hela hösten och innan den första snön föll(från den molnfria soliga himlen såklart) så hade saker börjat lösa sig. Kvinnan i mitt liv, studier, jobb, ansvar, vuxenhet och allt annat som ligger framför mig just nu.

In i startblocken.

Klara.

Färdiga

P A N G