Jag och Ma pratar en del i telefon. D et är tufft. Hårt. Jag blir påmind om att vi inte är tillsammans. Om att jag har slarvat bort den enda kvinna jag någon gång älskat så helhjärtat som man bara kan.’
Jag tar tag i mitt liv på alla sätt just nu. Från att jobba med saker från min innersta personlighet, själva essensen av mitt beteende, till enklare saker att ändra på, som att försöka skaffa en sysselsättning som man kan leva på. Men det är tufft att jobba med sig själv så mycket, särskilt när vi pratar och hon inte är så optimistisk(med all rätt). För så länge jag anar ett ljus i slutet av tunnelen, så orkar jag gå på hur länge som helst. Men om det inte finns något ljus, ingen väg ut, ingen möjligthet för att det ska bli oss igen så orkar jag inte lika helhjärtat. Så klart är det för min egen skull som jag vill jobba med många av sakerna, men min kärlek till MA och möjligheten att jag och hon någon gång mer ska bli vi är det som är min morot för att kämpa på. Tanken på att det inte kommer ordna sig någon gång i framtiden är för tuff för att tänka på. Ändå gör jag det hela tiden. För det är värt det.
Till och med nu när det är slut så är hon helt fantastisk., med världens största själ. Istället för att vara berättigat skitförbannad så har vi kvällar när vi pratar ut. Och det är fantastiskt stort gjort av henne. Tack karma för det, egentligen förtjänar jag det inte. Och fast det går så ont att ringa så gör jag det. För mitt hopp lever. Att få ömhet, kärlek och mest av allt få känna och höra att det finns hopp för oss så tänker jag ha tålamod och vänta. Det finns ingen annan kvinna eller man som jag vill till. Om det så tar 5 dagar, 5 måndader, 5 år eller 5 decennier så tänker jag vänta. Det finns ingen annan kvinna jag vill ha och det är hon.
Förutom alla de här känslorna så dök jag till 40 meter idag och det var riktigt skönt
