Så var kortvasan avklarad, en sträcka som tog 3 timmar och tre minuter, jag vet, det står lite annat här nedanför, men det beror på att jag startade telefonen lite innan starten gick och stängde av den efter att vi var i mål. Sträckan på tre mil är längre än vad jag har åkt alla andra turer tillsammans det här året. En skaplig träningsvärk att vänta alltså.
Dagen började med att packa in i bilen i Bjursås och åka uppöver. Köerna började tidigt i Mora och efter att tillslut ha hittat parkering så konkade vi skidor och packning mot bussarna. Halvvägs till bussarna var jag trött på att bära och kall trots överdragsjacka. Det är jag som är Gunde Svan tänkte jag, och att Gunde inte hade gett upp för att det var lite kallt. Och så fortsatte jag. Inpackade i bussarna på väg mot Oxberg var det blandade förväntningar hos medpassagerarna, besserwisser50åringar, pensionärer som åkt många gånger förut, gäng som bestämt att göra det tillsammans och 10åringar som nervöst frågade sina föräldrar om de tre milen och föräldrarna som gjorde vad de kunde för att lugna sina söner och döttrar. Själv hörde jag nog till den näst sista gruppen, även om jag istället för att fråga ut min skidräv till far som för dagen var min medåkare tyst blickade ut över det snöiga Dalarna.
Väl framme i Oxberg konstaterade vi att vi var ungefär tre timmar tidiga. Det fanns några spår där man kunde prova fäste och glid och i panik vallade de flesta om. Dock inte vi, den erfarne skidräven hade gjort sitt jobb och efter en finslipning med ett extra lager så var skidorna så nära perfekt det går att komma, och det höll sig så hela dagen. Småprat med folk, kändisar och matsäck fick tiden att gå innan det var vår tur att starta som det sista startledet som skulle starta. Kallt som fasiken om händerna och lång tid att vänta fick mig att tröttna. Det er jeg som er Bjørn Dæhli tänkte jag, och åkte några repor till i uppvärmnings spåret.
När starten gick så var det några hundra som brakade iväg uppför de inledande backarna, se i grafen ovan vilken stigning det var i början. Det var dåliga spår, trångt som fan och vi fick kryssa oss förbi folk som åkte långsammare än oss. Det hade jag inte väntat mig att göra och jag tänkte Det är jag som är Petter Northug när jag sicksackade mig förbi alla andra i jakten på täten. Åkningen gick bra, jag och skidräven höll ett högt tempo och jag tänkte att det här kan aldrig hålla i längden. Men krafterna fanns där, och vart de kom ifrån har jag ingen aning om. Kroppen hade inte fått anstränga sig på nästan ett år och då på ett 25km spår. Sedan dess hade träningen mest fått bestå av att bära sliten bebis när man lagade mat och några sporadiska besök i Sörskog med en pulka på släp, och en pojke som bestämde takten.
Trots det så gick det bra uppför de inledande backarna och när vi fortsatte så kom vi snart ikapp de som hade tidigare startgrupper. Efter andra blåbärssoppan så gick det riktigt tungt. Åkningen bestod som mest av stakåkning på ganska platta områden och det var riktigt slitigt vissa stunder. ”Nu låter jag dig åka först och bestämma takten” sa skidräven och placerade sig bakom mig. Tre minuter senare hade han bytt spår några gånger och jag såg hans ryggtavla arbeta framför mig igen. Och jag hakade på. Jag är Daniel Tynell och jag leder vasaloppet och jag har hur mycket krafter kvar som helst intalade jag mig och fortsatte hålla rygg på skidräven när han sicksackade sig fram mellan långsammare åkare.
Under kexchokladpaus med 9km kvar till mål konstaterade vi att vi inte skulle hinna ner på tre timmar, vilket från början var ett slags mål. Men vi dundrade iväg och kilometrarna flög förbi, den sista kontrollen som fanns under sträckan passerade vi snabbt utan att stanna – nu var det målet som hägrade och snart åkte vi förbi kyrkan i Mora och folk jublade och hejade på och jag kände mig återigen som Daniel Tynell. Jag är Daniel Tynell, jag orkar ju, jag är Daniel Tynell upprepade jag när jag och skidräven åkte över mållinjen sida vid sida som far och son.
Rosor till vasaloppsadministrationen som hade en helt fantastisk administration och logistik kring hela arrangemanget, till min kropp som orkade fast jag inte förberett den och till skidräven som lurade med mig på det här.
Ris till min kropp som idag förvandlat sig från att igår varit en smidig atletkropp till att idag mer bete sig som ett kylskåp. Stel, kall och med smärtor från topp till tå. Jag kan inte ens kalla det för träningsvärk, det känns inte beskrivande nog för vad jag känner.
Splits
| km | Pace (min/km) | Elevation (m) |
| 1 | 12:39 | 0 |
| 2 | 8:35 | 15 |
| 3 | 4:45 | 6 |
| 4 | 5:48 | 52 |
| 5 | 4:39 | -54 |
| 6 | 6:50 | 18 |
| 7 | 6:52 | 66 |
| 8 | 3:39 | -93 |
| 9 | 5:03 | 0 |
| 10 | 5:55 | 9 |
| 11 | 7:27 | 22 |
| 12 | 8:39 | -14 |
| 13 | 3:48 | -8 |
| 14 | 5:29 | 0 |
| 15 | 7:01 | 24 |
| 16 | 5:33 | -28 |
| 17 | 6:04 | -7 |
| 18 | 6:19 | 9 |
| 19 | 6:49 | 4 |
| 20 | 5:42 | 1 |
| 21 | 5:25 | -1 |
| 22 | 11:15 | -9 |
| 23 | 5:54 | 3 |
| 24 | 5:23 | -16 |
| 25 | 5:48 | 3 |
| 26 | 5:53 | -1 |
| 27 | 5:37 | -17 |
| 28 | 5:03 | -2 |
| 29 | 5:18 | -14 |
| 30 | 5:49 | -2 |
| 31 | 9:30 | -1 |
Och det var kortvasan år 2011 för mig och skidräven Håkan Österlund. Återstår att se vad det blir nästa år!
[...] Igår åkte två tredjedelar av Dalnix Styrelse kortvasan, nästa år siktar vi på 100%! Läs mer på http://larsemil.se/kortvasan [...]