Jag har alltid varit en ordentlig Crybaby. Så länge jag kan komma ihåg så har jag varit den som har gråtit mest av alla mina vänner.  När jag gjorde illa mig så hylade jag ut min gråt så det säkert hördes i hela kvarteret. De andra killarna hade lärt sig att knipa igen, och låg där med ett blödande knä och gömde ansiktet långt ner mellan knäna så att ingen skulle få se att det nog faktiskt var lite vått i ögonvrån. Nej sån var inte jag.

Jag var så duktig på att gråta att jag ibland kunde använda det som vapen. Jag minns en gång när jag var lite äldre – måste ha varit någon gång på  mellanstadiet – som jag var hos en vän och vi spelade Super Nintendo och Turbo Street Fighter II. Eftersom bröderna hade det var så himla bra så ville de spela Vinnaren står, och det gick jag först med på men insåg att det bara handlade om att jag aldrig fick spela nästan. Så efter ett tag tyckte jag det var orättvist och försökte ändra så alla fick spela lika mycket. Men då skrattade de bara och vägrade ändra. När jag sen tio sekunder senare började hylgrina och sa att jag ville gå hem så sträcktes fort två kontroller till mig och så fick alla spela lika mycket efter det.

När jag kom upp i tonåren så utvecklades gråten mer till att bara handla om när jag var arg. Så fort jag blev arg på min mamma – och det hände ofta i slutet på tonåren – så skrek vi åt varandra, sprang åt varsitt håll i huset, smällde varsin dörr och så satt vi där och grät och vägrade vara den som först gick och sa förlåt. Stackars pappa fick vara fredsmäklare. Från att ha haft det så flera gånger varje dag till att bara ha bråkat en enda gång sen jag flyttade hemifrån. Stor skillnad.

Jag har dessutom varit pojken med kort stubin. När jag växte upp fick jag alltid höra att jag hade kort stubin och att jag exploderade ganska enkelt. Jag blev fort arg och fort ledsen och det har alla mina flickvänner fått erfara – har de varit arga på mig har de fått bitska kommentarer tillbaka och jag har vägrat ge mig. Dock har jag aldrig gråtit vid de tillfällena. Men sen kom MA. Under de två år som jag har känt MA har jag inte varit arg på henne en enda gång. När hon är arg på mig ( vilket är lite oftare än aldrig) så reagerar jag inte med att bli arg tillbaka. Istället reagerar jag med att endera slösa all min kärlek över henne – eller att bli ledsen och gråta. Jag har i vuxen aldrig gråtit så mycket som jag har gjort tillsammans med henne. Men jag tror det är betydligt sundare än att vara elakt arg. Och jag har ju aldrig utvecklats så som jag har gjort med henne.

Nuförtiden har vi det ju helt fantastiskt och jag gråter alltså sällan på grund av att jag känner mig otillräcklig eller dålig. Har jag slutat gråta för det? Nej för nu kom Maya och jag kan fortfarande börja gråta ungefär en gång om dagen när jag har henne i min famn och tittar ner på den fantastiskt underbara lilla saken.

Så jag är och förblir nog vad jag alltid har varit – en ordentlig crybaby.