Skola och jobb i all ära men det går inte upp mot mina andra ljusglimtar i tillvaron. Goda vänner och familj är också riktiga höjdare men inget alls mot de två andra dundersupernovorna i som lyser upp min tillvaro.
Den ena är den unge och helt fantastiske William Ask. Utrustad med ett helt fantastiskt humör har han vuxit ifrån allt vad trotsålder heter och lever numera i en värld där fötter har namn och Nils Karlsson Pysslingar bor under varenda säng. Utrustad med ett helt fotbollslag av mjukisdjur attackerar han med fantastiska historier och tusentals underbara frågor. (Varför är det ett streck på den skylten? När växer mammas snopp ut? Varför har han så stor mage? Varför? Varför Varför?) Han sprudlar av energi och vet verkligen hur han ska lysa upp tillvaron. När man som mest behöver det attackerar han mig med en kram.
Häromkvällen så skulle han berätta historia när han skulle sova istället för mig. Så jag lät honom hålla på. Efter 40 minuter(!) förstog jag att det här kommer hålla på hela natten om jag inte stoppade honom. Så jag sa att det var en fantastisk historia och vi berättar färdigt den i morgon. Okej, svarade han. Men då ville han berätta färdigt hela historien. Visst sa jag. Dagen efteråt gick vi och lade oss lite tidigare än vanligt för att han skulle få tid att berätta färdigt hela historien. Och då började han så här: ”och som du kommer ihåg var vi på väg hem från marknaden. Och då när vi kom hem så sov vi hela natten och det var hela sagan. SLUUUUUUUUUUUT”. Trettio sekunder. Underbart!

Den andra supernovan i mitt liv är den ofödde babyn. MA har aldrig varit vackrare än nu med en rund och fantastisk mage. Bebisen börjar få trångt med plats och man kan tydligt se(!) utifrån hur den vrider och vänder på sig därinne. Det är helt speciellt. De hårda sparkarna har bytts ut mot ett knölande och vändande och vridande. Känner man med handen så kan man ibland känna ett huvud eller en rygg eller en fot. Vi vet fortfarande inte om det är en pojke eller en flicka så vi har fullt upp med att fundera på namn. Jag längtar så mycket. Det är ett stort steg i mitt liv. MA säger att jag måste sköta mig på förlossningen, att hon inte orkar med en hysterisk pappa i rummet. Och jag har sagt att det såklart inte kommer vara något problem. Fast när jag tänker efter så är jag redan nu ganska nervös över det där och livrädd för allt som kommer hända. Men oj så jag ser fram mot det! Någon gång mellan lucia och jul dimper den ner och bättre julklapp kan man ju inte få.

Jag hoppas verkligen att så mycket som möjligt har löst sig mellan mig och MA tills dess, så att vi kan fira en fin jul ihop, och om inte annat iallafall låtsas att vi är en fin familj på fyra. En som är vacker, full av mjölk och säkert utmattad. En som äter sover bajsar och skriker. En som berättar historier om monstertruckar och cirkusar. Och såklart, en liten livrädd förstagångspappa. Järngänget.