En av våra frågor som vi ofta undrade när vi gick och väntade på Maya var – kommer barnen kunna leka med varandra trots den stora åldersskillnaden eller kommer William inte alls att vara intresserad av att leka med henne?

I skrivande stund sitter jag i soffan i vardagsrummet, Maya är inne på Williams rum och som det låter så spelar de fotboll. William springer runt, och Maya sitter i sin vippstol och ser på. Och de skrattar och skrattar och skrattar. Och leker så bra. Och jag blir så glad att jag nästan gråter.

Hurra!

William är underbar, tillbaka på ett gott humör efter några dagars feber. På ett omvänt sätt blir det också problem, han är underbar och söt och bra på alla sätt, men när lillasyster är dödstrött och inte får sova så får William inte den uppmärksamhet som han så innerligt förtjänar. Istället får man sitta lite småvresig och vagga den mindre för att få lite tid över. Och det gör jag nu. Vaggar och vaggar. Men ögonen som nyss tittade upp så trotsigt på mig har sakta men säkert börjat bli grumliga och blinka allt oftare. Snart sover hon sött. Är det tack vare mitt enträgna vaggande? Är det tack vare att dammsugaren får stå och brumma en meter ifrån – vilket har en fantastiskt sövande effekt på lillasyster? Eller är det att storebror gick iväg lite och inte stimmade rätt upp i ansiktet på lillasyster? Antagligen allihopa, det är en del som ska klaffa för att en morgon med båda barnen ska bli sådär rättvis, och att båda två får den uppmärksamhet som de förtjänar.

Tack för det. När jag läser det så tycker jag att det är ett äkta politikersvar. Det svarar inte på något alls av det jag skrev, men nämner det.

Bland annat skriver Maria – som är ordförande i skolnämnden i Falu kommun:

Enkelt uttryckt kan man säga att varje barn/elev bär runt på en ”ryggsäck med pengar” (skolpeng) som ska möjliggöra varje barns omsorg eller skolgång. Det är sedan varje rektor som tillsammans med arbetslaget ska planera, ansvara och förvalta ”barnens ryggsäckar”. Det innebär att det är rektor (chefen) som bestämmer hur mycket lokaler man behöver, om det ska serveras frukost, innehållet i lunchen, när ”15-timmars barnen” erbjuds vara på förskolan, vilken personalkategori man ska anställa, vilka arbetsuppgifter som ska utföras osv.

Och det är ju på ett sätt jättebra! Tack! Jag hade inte koll på det, så nu ska jag ringa till min rektor på måndag och förhandla det här. Jag har hela tiden trott att det varit ett centralt beslut när och hur 15 timmarsbarnen fick vara på dagis.

Men jag har fler tankar kring vad Maria skriver på sin blogg, där hon avsäger sig allt ansvar för att man drar ner på skolan då hon ”bara är 1 av 61” ledamöter i Faluns kommunfullmäktige.
Men seriöst Maria – om du menar att du inte har något att säga till om, som ordförande i skolnämnden och dessutom del av en hel mängd med andra styrelser inom kommun, närområde och län,(källa) så är det ju något som är fel. Jag vet mängder av människor som skulle göra nästan vad som helst för att på heltid få vara en beslutsfattare som du. Det går inte att sticka under en stol med att du har en viss makt inom Falu kommun och som makthavare så är det därför dig jag vänder mig till när jag vill ha en förändring inom det område som jag brinner mest för – skola och förskola.

Och självklart kostar det pengar och självklart måste vi skära ner om det inte finns pengar, det är nog de flesta på det klara med. Och det är bra att effektivisera – minska kostnader, se över rutiner och titta vart man kan spara pengar.

Men Maria Gehlin som stolt stog framför föräldrarna i Sågmyra och förklarade att skolan i Sågmyra fick vara kvar, lovade något som övriga politiker inte visste om – men hon fick som hon ville. Skolan i Sågmyra blev kvar, och Maria blev hjälte. Det är såklart helt underbart att skolan i Sågmyra blev kvar, men jag försöker lyfta fram att du Maria Gehlin nog ändå har en hel del att säga till om inom Falu kommun, och därför inte ska sticka under en stol med det så som du gör i ditt blogginlägg. Som högsta hönset inom skolnämnden är det också du som är högst ansvarig för dess verksamhet, neddragningar och som i Sågmyra förra året – positiva besked, så snälla snälla Maria – göm dig inte bakom att du bara är en av 61. Jag är bara en av nio miljoner – ändå går jag och röstar.

Hanna: När jag blir stor så ska jag gifta mig med William Ask

William(lite strängt): Men förstår du, när jag blir stor ska jag bli tomte.

i tribute www.xkcd.com

Själv så längtar jag också dödsmycket. Det känns helt overkligt. Det är de små sakerna i vardagen som gör att det känns mer och mer verkligt. Till exempel när jag skruvar upp babyhängmattan i taket, eller när jag för en gångs skull fick tummen ur att hjälpa till med att vika in babykläderna i skåpet.

Därför var jag väldigt nöjd när jag idag gick för att handla en påse full med ”saker som gör födseln lite bättre”. Choklad, ljus, kex, juice med sugrör och annat mysigt. Då vet jag att det är på gång snart.

Men när man sen kommer hem till sin gravida älskling, och hon sitter där som hon har gjort de senaste månaderna med en stor fin mage – ja då känns det som vanligt som att det är lååångt kvar. Jag antar att det smäller till när man minst anar det.

Så därför ska jag gå och ta mig en titt på hur tygblöjorna fungerar nu. God kväll.

Den andra supernovan i mitt liv är den ofödde babyn. MA har aldrig varit vackrare än nu med en rund och fantastisk mage. Bebisen börjar få trångt med plats och man kan tydligt se(!) utifrån hur den vrider och vänder på sig därinne. Det är helt speciellt. De hårda sparkarna har bytts ut mot ett knölande och vändande och vridande. Känner man med handen så kan man ibland känna ett huvud eller en rygg eller en fot. Vi vet fortfarande inte om det är en pojke eller en flicka så vi har fullt upp med att fundera på namn. Jag längtar så mycket. Det är ett stort steg i mitt liv. MA säger att jag måste sköta mig på förlossningen, att hon inte orkar med en hysterisk pappa i rummet. Och jag har sagt att det såklart inte kommer vara något problem. Fast när jag tänker efter så är jag redan nu ganska nervös över det där och livrädd för allt som kommer hända. Men oj så jag ser fram mot det! Någon gång mellan lucia och jul dimper den ner och bättre julklapp kan man ju inte få.

Jag hoppas verkligen att så mycket som möjligt har löst sig mellan mig och MA tills dess, så att vi kan fira en fin jul ihop, och om inte annat iallafall låtsas att vi är en fin familj på fyra. En som är vacker, full av mjölk och säkert utmattad. En som äter sover bajsar och skriker. En som berättar historier om monstertruckar och cirkusar. Och såklart, en liten livrädd förstagångspappa. Järngänget.