Jag har blivit pappa.

Hur mycket jag än tänker på det har jag svårt att förstå det. Ögonen fylls med tårar och jag är helt överlycklig, ändå har jag svårt att förstå det hela. Nu är vi hemma allihopa, prins William sitter och ser på tv, drottning MA läser papper och inne på sovrummet ligger hon – prinsessan Maya.Och jag vet inte vart jag ska ta vägen, så jag går mellan sovrum och kök hela tiden, fram och tillbaka, fram och tillbaka. När hon äntligen skriker för att hon är hungrig är jag där på tre sekunder och vet äntligen vart jag ska ta vägen. Och oj så bra det känns med henne mot mitt bröst! Tack! Tack MA! Tack världen!

Maya – på sanskrit betyder det dröm eller illusion, på arabiska betyder det vatten, på nepalska betyder det min kära, på hebreiska betyder det källa eller ström. Det är ett fint namn. Svurna till den norska traditionen ska vi självklart ha ett dubbelnamn – Maja Lo, Maja Li, Maja Bi(Williams förslag).

Nåväl, rätt ska vara rätt och vi börjar från början. Efter flera dagar av inga som helst värkar så kom MA till mig igår morse – luciamorgonen – och sa att ”idag kan det vara dags Emil, jag har haft värkar sen klockan 05 i morse.” Hurra! Vi flög upp och satte igång dagen, MA försvann in på toaletten och när jag tittade till henne en timme senare satt hon på golvet och skurade hela badrummet för att det skulle vara fint – och för att värkarna inte skulle ge sig. När vi väl kom igång med dagen åkte vi till Djurens jul på en gård i Falun där vi åkte hästvagn, William red häst och vi var på jakt efter Nils Karlsson pysslingar. När det närmade sig lunch åkte vi in till Joel i hans nya lägenhet och åt lite mat. Då var värkarna så pass regelbundna att vi ringde till förlossningen som tyckte att vi skulle komma dit. Gott och väl, klockan 15.00 ringde vi på och blev invisade på ett rum. De tyckte vi skulle stanna och vi myste så gott vi kunde med tidningar, värkar och gott att äta. Vi lyssnade på musik och vi försökte se film. Och det blev kortare mellan värkarna och de blev ondare och ondare. Vi fick bada badkar och sen efter det hade MA jätteont innan vi kom på att det fungerade jättebra som smärtlindring om man masserade alldeles ovanför svanskotan. Då hade vi några skrattande timmar innan det satte igång på allvar, och med en halvtimme av krystvärkar så kom hon ut, det var jag som tog imot henne och lade ner henne på sängen och så kom hon till MA innan vi klippte navelsträngen.

Överlag är vi så nöjda med födseln så, det gick över förväntan med de barnmorskor vi han träffa på under det dygn vi var där. Vi fick göra födseln på vårat sätt, jag tog imot, MA födde på huk och fick babyn direkt upp på bröstet efter födseln.

Nu är vi hemma, trötta som aldrig förr men också lyckligare än något jag förut har upplevt.

Jag har alltid tyckt att alla föräldrar är så fåniga som bara tycker sitt eget barn är det finaste i hela världen. Och det gör jag fortfarande. Att jag tycker det är ju inte alls konstigt, för hon är ju världens finaste. Nu snart sova, som slut på en fantastisk dag.

Suck. Vi räknar dagar, timmar  och minuter nu. Vill vill bara att babyn ska komma, det är väl det enda vi pratar om. MA tjurar lite, med ett leende på läpparna men jag vet hur trött hon är på att inte ha en smidig kropp.

Själv så längtar jag också dödsmycket. Det känns helt overkligt. Det är de små sakerna i vardagen som gör att det känns mer och mer verkligt. Till exempel när jag skruvar upp babyhängmattan i taket, eller när jag för en gångs skull fick tummen ur att hjälpa till med att vika in babykläderna i skåpet.

Därför var jag väldigt nöjd när jag idag gick för att handla en påse full med ”saker som gör födseln lite bättre”. Choklad, ljus, kex, juice med sugrör och annat mysigt. Då vet jag att det är på gång snart.

Men när man sen kommer hem till sin gravida älskling, och hon sitter där som hon har gjort de senaste månaderna med en stor fin mage – ja då känns det som vanligt som att det är lååångt kvar. Jag antar att det smäller till när man minst anar det.

Så därför ska jag gå och ta mig en titt på hur tygblöjorna fungerar nu. God kväll.

Jag och MA pratar som sagt om att föda hemma. Vi har fått kontakt med några barnmorskor som verkar jättetrevliga men som vi inte har hunnit träffa ännu. På telefon låter det som ett bra gäng kvinnor. Dem betalar vi många tusenlappar så får vi två stycken till oss i hemmet och kan föda hemma. Ett steg i processen är att få en läkarkontroll på specialistmödravården i Falun och där var vi i måndags!

Väl på plats möttes vi först av en jättetrevlig barnmorska som tog blodtryck och var uppriktigt nyfiken om vad som fått oss att tänka på att föda hemma och hur det fungerar och så. Jättetrevlig! Efter det väntade vi ett litet tag och kom sen in till läkaren och gynekologen Ulla-Bella tog imot oss och var trevlig och proffessionell – fram tills dess att hon frågade oss om varför vi var där(hon hade då inte läst att vi skulle föda hemma i journalen).
”Jag tycker att alla födslar ska vara på sjukhus, och det säger jag i egenskap av läkare”
Sure fine. Det får man tycka hur mycket man vill. (dock är det lustigt hur motståndare till att föda hemma aldrig någonsin kommer med några sakliga argument). Men det var nu det började:
”Men vad vill ni av mig idag?”
Vi svarade att vi ville ha en kontroll för att se att allt var som det skulle.
”Jaha? Men vad vill ni att jag ska göra då?”
Vi svarade att vi inte helt visste. Att vi bara behövde göra en helt vanlig kontroll att allt var som det skulle. Vi hade svårt att få fram något annat då vi ju inte visste riktigt vad man kollar när man ser efter om en höggravid kvinna har bebis, moderkaka och allt annat spännande på plats. Jag föreslog att kanske ett ultraljud vore på sin plats?

Vi fick vårat ultraljud och det var mycket trevligt och proffessionellt. Vi vet fortfarande inte om det är en pojke eller flicka, men vi kunde nöjda gå hem med vetskapen att allt är så bra som det bara kan bli.

Jag har från flera håll fått höra att man inte ska föda hemma, och jag tycker att det är en jättebra åsikt att ha. Men man behöver varken bli upprörd, otrevlig eller oproffessionell bara för det. Detta gäller vänner, kollegor och läkare. Och jag vill jättegärna diskutera det här, så kom med bra argument som jag kan ha missat till varför man ska föda hemma. Och då är jag evigt trött på ”men tänk om något skulle hända”.