Skola och jobb i all ära men det går inte upp mot mina andra ljusglimtar i tillvaron. Goda vänner och familj är också riktiga höjdare men inget alls mot de två andra dundersupernovorna i som lyser upp min tillvaro.
Den ena är den unge och helt fantastiske William Ask. Utrustad med ett helt fantastiskt humör har han vuxit ifrån allt vad trotsålder heter och lever numera i en värld där fötter har namn och Nils Karlsson Pysslingar bor under varenda säng. Utrustad med ett helt fotbollslag av mjukisdjur attackerar han med fantastiska historier och tusentals underbara frågor. (Varför är det ett streck på den skylten? När växer mammas snopp ut? Varför har han så stor mage? Varför? Varför Varför?) Han sprudlar av energi och vet verkligen hur han ska lysa upp tillvaron. När man som mest behöver det attackerar han mig med en kram.
Häromkvällen så skulle han berätta historia när han skulle sova istället för mig. Så jag lät honom hålla på. Efter 40 minuter(!) förstog jag att det här kommer hålla på hela natten om jag inte stoppade honom. Så jag sa att det var en fantastisk historia och vi berättar färdigt den i morgon. Okej, svarade han. Men då ville han berätta färdigt hela historien. Visst sa jag. Dagen efteråt gick vi och lade oss lite tidigare än vanligt för att han skulle få tid att berätta färdigt hela historien. Och då började han så här: ”och som du kommer ihåg var vi på väg hem från marknaden. Och då när vi kom hem så sov vi hela natten och det var hela sagan. SLUUUUUUUUUUUT”. Trettio sekunder. Underbart!

Den andra supernovan i mitt liv är den ofödde babyn. MA har aldrig varit vackrare än nu med en rund och fantastisk mage. Bebisen börjar få trångt med plats och man kan tydligt se(!) utifrån hur den vrider och vänder på sig därinne. Det är helt speciellt. De hårda sparkarna har bytts ut mot ett knölande och vändande och vridande. Känner man med handen så kan man ibland känna ett huvud eller en rygg eller en fot. Vi vet fortfarande inte om det är en pojke eller en flicka så vi har fullt upp med att fundera på namn. Jag längtar så mycket. Det är ett stort steg i mitt liv. MA säger att jag måste sköta mig på förlossningen, att hon inte orkar med en hysterisk pappa i rummet. Och jag har sagt att det såklart inte kommer vara något problem. Fast när jag tänker efter så är jag redan nu ganska nervös över det där och livrädd för allt som kommer hända. Men oj så jag ser fram mot det! Någon gång mellan lucia och jul dimper den ner och bättre julklapp kan man ju inte få.

Jag hoppas verkligen att så mycket som möjligt har löst sig mellan mig och MA tills dess, så att vi kan fira en fin jul ihop, och om inte annat iallafall låtsas att vi är en fin familj på fyra. En som är vacker, full av mjölk och säkert utmattad. En som äter sover bajsar och skriker. En som berättar historier om monstertruckar och cirkusar. Och såklart, en liten livrädd förstagångspappa. Järngänget.

Det har hänt mycket på sistone. Så mycket att jag inte har haft tid att blogga något.
Först det mindre viktiga:
Jag har börjat studera. Det är dödskul. Bästa jag har gjort på flera år. När jag inte studerar så jobbar jag 12 timmar i veckan på en mellanstadieskola. Det är också väldigt kul.
Annars så har jag varit med MA. Och det har varit underbart. Det är det viktigaste. De här veckorna med MA nu har varit de bästa veckorna i hela mitt liv.
MEN.
På grund av att jag återigen varit en idiot så är vi tillbaka på ruta 1. Och jag vill inte vara där. Jag har ont i hela kroppen och tänker på henne hela tiden. Usch! Hemsk tid! Jag längtar till jobb och skola där jag får tänka på något annat än hur jobbigt det är att inte vara med henne. Just idag så har hon och William åkt till Norge och jag fick precis ett sms där det faktiskt stog nattaklem som avslutning. Så desperat efter henne är jag att jag suger åt mig den kramen och njuter så mycket det går.

Imorgon bloggar jag om de mystiska vykorten som dyker upp i min brevlåda.

På wikipedia så står det en hel del om begreppet karma, både ur religiös synpunkt och filosofisk. Men det som är själva essensen av artikeln måste ändå vara  :

Goda gärningar genererar god karma och onda gärningar ond.

Jag läste någon gång att det som är gemensamt för alla världsreligionerna är att de alla har en mer eller mindre likadan variant av kristendomens gyllene regel(även om den nu kanske inte var först).

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Och när saker / skeenden / beteenden / observationer finns spridda över hela världen så börjar jag automatiskt tro att det finns någon sanning bakom det. Så det jag försöker komma fram till här är alltså att jag är en sann anhängare av karma som begrepp, utan att linda in någon religiös eller filosofisk mening. Summan av kardemumman är alltså: Man får vad man ger.

De sista veckorna har som jag nämnt tidigare varit helt upp och ner. MA lämnade mig för en dryg vecka sedan efter att jag behandlat henne väldigt illa. Och jag menar verkligen väldigt illa. Efter det är det som att livet har straffat mig för vad jag har gjort. Synden har straffat mig själv. Under en och samma dag lyckades jag, hamra mig på tummen, ramla in i ett brännässelsnår, skala bort en bra bit av nagelfästet när jag startade gräsklipparen, bränna mig på handens alla fingrar plus min fot då jag släppte i en tung vikt, fästad till ett rep i vattnet, fastna med foten i ett hål och slutligen sätta mig i ett myrbo. Och så som jag har betett mig så förtjänar jag det. Bring it on!

Men jag ångrar ju mig såklart. Jag vill ha MA tillbaka. Jag tänker kämpa om det så ska ta flera år. Redan nu har jag börjat ta tag i mig själv, bokat tid hos psykolog, letar boende i närheten av Sågmyra och försöker förändra mig. För jag vill ha henne tillbaka. Och jag antar att jag ganska lätt kommer märka hur det går, förutom att jag kanske får tillbaka henne så kanske jag slutar ramla i brännässelsnår, myrstackar och bränna mig på rep. Jag hoppas det. För det här det är helt speciellt.