Våra barn har med vårens intåg börjat gå upp allt tidigare. Jag skyller allt på solen. De ljusa morgnarna har haft en oroväckande effekt på barnens morgonpigghet. Och det gör att även pappan har börjat gå upp allt tidigare. På kvällarna är vi som döda vid klockan 21 och de kvällar i veckan som vi ligger i sängen efter klockan slagit tio är få om ens någon. I helgen hade vi besök Anders och Joel och den senare sa några minuter efter tio ”man får ju nästan dåligt samvete när man är här så här sent när man ser hur ni ser ut”. För där satt vi, med kroppar som gjorde sitt bästa för att signalera att nu går sömntåget och det är bäst för dig att hoppa på det om du vill vara någotsånär pigg i morgon.
William är underbar, tillbaka på ett gott humör efter några dagars feber. På ett omvänt sätt blir det också problem, han är underbar och söt och bra på alla sätt, men när lillasyster är dödstrött och inte får sova så får William inte den uppmärksamhet som han så innerligt förtjänar. Istället får man sitta lite småvresig och vagga den mindre för att få lite tid över. Och det gör jag nu. Vaggar och vaggar. Men ögonen som nyss tittade upp så trotsigt på mig har sakta men säkert börjat bli grumliga och blinka allt oftare. Snart sover hon sött. Är det tack vare mitt enträgna vaggande? Är det tack vare att dammsugaren får stå och brumma en meter ifrån – vilket har en fantastiskt sövande effekt på lillasyster? Eller är det att storebror gick iväg lite och inte stimmade rätt upp i ansiktet på lillasyster? Antagligen allihopa, det är en del som ska klaffa för att en morgon med båda barnen ska bli sådär rättvis, och att båda två får den uppmärksamhet som de förtjänar.