Emil Österlund

Dahab i mitt hjärta.

I september satte jag, William och Joel på ett flygplan mot Egypten och Kairo. Via Zurich och en infernalisk bussresa så var det dags att ta sig tillbaka till Dahab. Första gången jag kom till Dahab var hösten 2005. Med Anna Karin och Henke i släptåg tog vi bussen från Kairo, kom till Dahab långt innan vårt hotell öppnade för dagen och mötte soluppgången på stranden, ryggarna lutade mot våra ryggsäckar. Dagen som kom attackerade oss till fullo med raeggemusik, restauranger med madrasser direkt på golvet, trevliga människor och en beduinkultur som inte bara var intressant utan även välkomnande och gästvänlig. Jag var helt såld. Tempot hemma var tusen gånger snabbare än här och dykningen var ett kapitel helt för sig själv. För första gången sedan min livslånga förälskelse i Bjursås var jag förälskad i en plats igen. Ett år senare var det dags igen. Den här gången hade jag sagt upp mig från mitt jobb och bestämt mig för att stanna några månader. Med den gigantiska summan av ~25 000 i fickan  innan flygstolen var betald gav jag mig av söderöver igen. På plats väntade Annelie Pompe med ett litet hus hon hittat och där gjorde vi iordning vad som kom att bli vår basecamp för det kommande halvåret. Två dagar på ett halvår spenderade jag med att jobba. De andra dagarna dök jag, utforskade öknen eller bara läste en bra bok på stranden. Det var ett av de ovanligaste halvåren i mitt liv. Inte det bästa - men ett mycket bra ett. Jag var otroligt lycklig och varje dag var som ett litet äventyr. [gallery link="file" ids="4974,4975,4979,4977,4976,4972"] Mitt mål när jag kom hem var att jag skulle jobba ihop pengar över sommaren och åka tillbaka dit när det inte var stekhett där istället. Vänner som känner mig vet hur duktig jag är på att lägga undan pengar och hux flux så hade både sommar och höst gått av bara farten. Och det var dags för julbord med jobbet. Och då dök hon upp som från ingenstans. Kvinnan. Själsfränden. Ett halvår senare var jag småbarnspappa i en by i Dalarna och aldrig hade jag varit lyckligare. Helt plötsligt var det väldigt långt till Dahab igen. Det fanns helt enkelt inte plats för två paradis i mitt liv och Dahab lades på hyllan. Fem år senare var det dags igen. Med son och bror på buss från ett kaotiskt Kairo till ett Dahab som vi höll tummarna för skulle vara som när jag lämnade det för fem år sedan. Och det var det. Vi kom fram halv fem på morgonen. Helt utslagna efter ett Kairo som tröttat ut oss rejält. Med full packning, stekheta gator överfulla med människor och bilar och lurendrejare i varje gathörn var det ovant att komma till Dahab igen, där allt var tyst. När vi kom in på dykcentret - Desert Divers - runt fem på morgonen för att försöka sova lite innan det var dags att ordna boende så möttes vi av Sahd. Sahd jobbade där när jag var där förra gången och eftersom -Sahd never sleeps. Always awake -  så stog han där med ett stort leende när vi kom. WELCOME BACK TO DAHAB! Do you want beduin tea? Och det ville vi. Det kom snabbt att bli Williams favorit såfort vi satt ner. Ett starkt te som dricks i små shotsliknande glas och befängda mängder socker. Solen gick upp över Röda havet och det kändes som att komma hem. Vi hade gått skiljda vägar ganska länge men nu var vi tillsammans igen. Jag och mitt Dahab. De två veckorna kändes som att de aldrig skulle ta slut. Och ändå gick tiden så oerhört fort. Vi snorklade, dök, myste i solen, i öknen och vi red kamel och vi shoppade och vi prutade. Vi drack gigantiska milkshakes och vi åt pannkakor med fruktsallad på. Vi passade katter i huset och passade oss för katter på restaurangerna. Vi var på fest, vi var på after-work(after-dive?) och vi träffade vänner. Nya och gamla. Mina gamla beduinvänner sa allihopa "How is life? You are now very - what to say - fat!" och skrattade och bjöd oss på mer te. William förstod snabbt att han kunde få både en och två milkshakes när jag och Joel behövde vila. Och så snorklade vi. Och aldrig innan vi åkte hade jag kunnat tro att min son var en sån talang på att snorkla! "Titta pappa, en lionfish. Och där är det nemofiskar." Och så försvann han ner under ytan. Simmade någon meter ner och spurtade till ytan för att berätta vad han sett. Och han hade tur med vad han såg. Stingrays, bläckfisk var det mest exotiska vi fick se, men de mängder av andra fiskar vi såg var helt fantastiska. Röda havet har fantastisk snorkling i allmänhet och Dahab i synnerhet. Stoppa huvudet under ytan och du blir övervälmad av den färgprakt som är där. Inga bilder, på tv eller på dator kan göra det rättvisa. Det är bara helt underbart vackert. 2006 när min mamma var på besök kom hon upp med tårar i ögonen och sa att hon aldrig sett något så vackert. Tårarna kan bero på att hon stack iväg i 200km/h ut från land utan att ha snorklat någon gång förut och fick en mindre panik innan hon lugnade ner sig. "Jag vill inte tillbaka till Kario. Jag vill stanna här. " sa Joel när det bara var någon dag kvar. Men det kunde vi inte. Inte den här gången. Men har man en gång varit i Dahab så kommer man tillbaka. Det suger in en, behåller en del av ens själ i pant, mot att man alltid lovar att komma tillbaka en gång till. Joel åker i höst, och jag - jag vet inte när. Men jag är fast besluten om att jag ska åka. Och det kommer bli magiskt. Igen. Och då ska jag ha med hela familjen!   [gallery link="file" ids="5004,5008,5016,5001,5005,5006,5007,5009,5010,5011,5012,5013,5014,5015,5002,5003"]   [box type="bio"] Från Wikipedia: Dahab (دهب) är en ort på Sinaihalvöns sydöstra kust i Sina_al-Janubiyya i Egypten. Ursprungligen en beduinby har Dahab i dag vuxit till ett populärt turistmål. Namnet Dahab är arabiska och betyder guld. Dahab lockar särskilt vindsurfare och dykare, då områdets gynnsamma vindar och rika fiskliv uppmuntrar till dessa sporter. Cirka 50 kilometer väster om Dahab ligger Sinai berg och det kristna Katharinaklostret, som är världsberömt bland annat för att det där återfunnits flera tidiga handskrifter som exempelvis Codex Sinaiticus. Klostret är även kristendomens äldsta. Läs mer[/box]