Emil Österlund

Jerusalem Express, del två

Redan på bussen genom staden märktes det att det var en speciell stad. Judarna i sina höga hattar, arabkvinnorna i sina slöjor, tonåriga militärer med skarpladdade vapen. En kvinna kommer fram och undrar om vi är ryska, på ryska. Vi  skakar på huvudet och hon går fram till nästa par som ser ut som vita turister.

Trots att judarna är från hela världen så ser de flesta på en gång att vi är turister. När man reser är det skönt att vara från Sverige, alla pass och säkerhetskontroller släpper igenom oss nästan direkt när de fått höra att att vi är Svenskar.

De tio stegen från bussen genom porten in i Old City kunde lika gärna ha varit en tidsmaskin. Smala gator där inga bilar kan ta sig fram, innanför en ringmur som säkert är över 20 meter hög. Varutransporterna är skottkärror och vagnar av alla dess slag. Eftersom staden ligger på kullar är det trappor överallt. På trottoarkanten sitter en arabisk man och säljer frukt som ligger utspridd i korgar, på andra sidan sitter tre fyra killar och spelar kula mot en vägg. Det hade kunnat utspela sig för femhundra år sedan och sett likadant ut, det hade kunnat utspela sig för 2000 år sedan och fortfarande sett likadant ut. Men det är 2007 och Nike-kopiorna som syns under galabejan på en av killarna för mig tillbaka till rätt år. Gatan vi följer känns mer som en gränd och överallt delar den sig ner och upp men vi fortsätter i vad helt fel tror är rätt riktning.

En halvtimmes omväg senare kommer vi fram till ingången vid West wall och lyckas hitta en karta.Vi insåg snart vilket nybörjarfel det var att vi inte köpte en det första vi gjorde. Gatorna slingrar för mycket för att mitt lokalsinne ska fungera hundraprocentigt. Det är en lång kö genom säkerhetskontrollen och vi väljer en annan väg. Efter många trappor som leder uppåt kan vi på avstånd kolla ner på Klagomuren. Hundratals judar från hela världen går fram till den och ber, gråter, ber mer och en del till och med kysser den. Vi går ner för några trappor och vill se den på nära håll. Annelie blir visad till den mycket trängre kvinnodelen, jag blir tvungen att ta på mig sån där liten rund mössa judarna har på huvudet för att få gå fram.

Det känns i luften att det är en väldigt speciell plats och det känns nästan som snokande att snegla på de människor som står och ber. Det är för intimt för att delas med andra. Jag kollar på de tusentals lappar med böner som sitter inknycklade i de många springorna och det känns väldigt underligt att kunna ta på något som jag sett så många gånger på tv och i böcker. Efter en tur runt två gigantiska moskeer alldeles bredvid går vi igenom de muslimska kvarteren.

Det som nyss var lugn religiöst laddad luft är nu ett virrvarr av lukter och intryck. Kryddor i lösvikt, skor, frukt, kött, möbler, souvenirer, allt går att köpa. Varuvagnar knuffas nerför backarna, det prutas överallt och om man stannar och står still så är det nästan som att den stadiga strömmen av människor är suddig för att den rör sig så fort. När jag vänder mig om och kollar på Annelie så ser jag hur hon fått en religiös glöd i ögonen som jag inte sett tidigare, när hon för första gången på ett halvår hittar lösgodis i en butik. Runt hörnet sätter vi oss på trottoarkanten och dricker vatten. Vi är på gränsen till de kristna kvarteren och framför oss har vi de sista metrarna av golgatan - den väg där Jesus bar korset. Innan vi reser oss kommer en man dragandes på sitt eget kors, och återigen får jag den där känslan av att ha färdats 2000 år tillbaka i tiden. Den här gången är det det lilla hjulet han fäst längst ner på korset för att enklare dra det fram på kullerstensgatorna som för mig tillbaka till nutiden.

I uppståndelsekyrkan ser vi hur jättemånga människor går fram till vad som ser ut som en grav. De tar på den stora platta stenen, de lägger saker på den, de lägger sig ner på den, de kysser den. Vi inser att vi inte gjort vår hemläxa och först efter att ha vågat fråga två killar som står bredvid får vi veta att efter att Jesus togs ner från korset så lade de honom på den stenen. "The red spots are supposed to be his blood but obviously its just paint." Ah, vi är inte de enda religösa fanatikerna här! Gudskelov! Längre in i kyrkan står ett femtiotal människor i kö in i en liten liten träbyggnad. Annelie skämtar om att "det är säkert Jesus grav eller nått" och först när vi kommer hem från Israel och läser på om Jerusalem, inser vi att hon hade rätt.

När jag några timmar senare lägger upp benen på sängen på det lilla hotellet vi checkat in på inser jag hur trötta de är. En hel dags vandring upp och ner för alla Jerusalems kullar med magsjuka i kroppen och 35 graders solsken kostar på. Vi gör ett försök att gå på bio men det är stängt så vi går tillbaka till Old City och vårt hotell och slocknar i samma sekund som vi lägger ner huvudet på kudden. Efter att ha insett att vi inte får frukost på hotellet frågar vi oss fram hur vi smidigast tar oss till stora busstationen. Israelerna var hela tiden så sjukt trevliga att det ofta var svårt att komma ihåg att de egentligen är palestinamördande fascister(detta ska läsas med lite glimt i ögat, men bara lite). På busstationen beställer vi våra biljetter och har återigen tur med bussen som ska gå om bara tjugo minuter, perfekt för att hinna köpa frukost. Vi skrattar ett tag åt hur dramatiskt det låter när vi köpt våra "enkel biljett till döda havet".

När vi går av slår en stekhet 38 gradig vind mot oss. Den luktar hav och vi går ner till stranden. Vi byter om går i, förväntansfulla efter allt vi har hört. Jag tar en droppe på fingret och stoppar i munnen för att jämföra med röda havets vatten men spottar och fräser ut den på en gång igen. Det är 30% salt och mineraler i vattnet och när jag kommit i vattnet som håller ungefär 30 graders temperatur så inser jag tre saker.

1. Jävlar vad alla småsår jag inte ens visste jag hade svider.
2. Hela botten är täckt av saltkristaller i form av 3cm stora bollar. Och
3. Jävlar vad alla sår svider. Flytkfraften i vattnet går inte att beskriva, jag flöt fast jag hade både armar och ben ovanför vattenytan och när jag försöker simma bröstsim kan jag bara ta armtag då benen bara sprattlar i luften. Vi fnissar och skrattar bra länge i det varma vattnet. Några timmar strand, det första McDonalds på ett halvår och några timmar buss innan vi är tillbaka i Eilat där vi korsar gränsen tillbaka till Egypten.

Efter en halvtimmes prutande får vi ett okej pris på taxi hem till Dahab och när vi glider in genom den sista poliskontrollen så andas vi ändå ut och säger ungefär samtidigt att det faktiskt känns som att komma hem. Även denna natt stupar jag i säng utmattad men med ett brett flin på läpparna. Ingenting, verkligen ingenting går upp mot att resa. Wallai(jag svär).