Emil Österlund

Mitt sverige

Jag älskar Sverige. Jag älskar landet, naturen och människorna. Och jag delar gärna med mig. Det är stort nog för många fler än de vi är nu. Mitt land är stort nog för samkönade äktenskap, det är stort nog för att vargen ska få springa fritt i skogen, det är stort nog för att vi inte ska behöva hata, förstöra och slå. Nej, i mitt Sverige älskar vi. Vi älskar demokrati och vi älskar empati. Vi älskar moral och vi älskar frihet. I mitt Sverige hjälper vi de som har det svårt. I mitt Sverige är det inget konstigt att någon vill att män och kvinnor ska bli behandlade på samma sätt. För i mitt Sverige så älskar vi. Och det är så jag röstar.

I verkligheten är det inte så. I verkligheten röstar en tiondel av alla människor på ett parti som hatar. I verkligheten så ska vargen utrotas. I verkligheten så finns det människor som inte vill hjälpa, utan hellre skickar hem fattiga människor tillbaka till sina krigshärjade länder. I verkligheten så är det något fel att tycka att kärlek är vackert oavsett mellan vilka den utspelar sig. I verkligheten så är en tårta i ansiktet ett större hot mot demokratin än politiken som ett rasistiskt parti vill genomföra. Och passa dig väldigt väldigt noga om du är av den konstiga idén att män och kvinnor borde ha samma möjligheter. I verkligheten är 500kr i plånboken varje månad viktigare än en vettig skolgång för barnen. I verkligheten så är det inte så himla bra hela tiden.

I höst ska vi välja igen. Vi ska välja vilket Sverige vi vill ha. Och jag ber dig, du där, att känna efter. I hjärtat. Vad är viktigast egentligen? Och när du känner efter visst är väl ändå idén om ett vackert öppet och kärleksfullt Sverige mycket mycket finare än ett Sverige där vi hatar? Jag ber dig att känna efter, och jag ber dig att rösta. Att rösta med hjärtat. Och att inte rösta brunt. Snälla?