Emil Österlund

Ögonblick.

På besök hos min mormor. Eskil, 10 månader, skrattar och böjer sig fram. Kräks upp en tallrik yoghurt över tanten. Tanten som är mest mån i hela släkten om att vara fin. Kan inte sluta skratta. --- Min farmor dog för någon vecka sedan. Jag berättar för barnen att det har hänt, och att det är därför jag är ledsen och att vi ska på begravning om någon vecka. De blir tysta i några sekunder. Sen frågar ena grabben "Behöver ni hjälp att gräva? " --- Klockan är tre på morgonen. Lillgädda står i sängen och ropar. Han vägrar sova. Jag lägger ner honom och sätter mig i soffan i vardagsrummet. Han fortsätter skrika. I övrigt är det tyst i huset. På ett sätt som det sällan är med så många barn. Lillgädda lugnar inte ner sig. Jag går in igen, tar upp honom, vänder honom snett frammåt innan jag sticker in näsan så långt in i blöjrumpan jag kan innan jag drar ett djupt andetag. Nej, behöver inte byta blöja. Lägger ner honom igen. Upprepar proceduren fem gånger innan han somnar. --- På min mobil får jag en bild skickad från min sambo. På en bajsblöja. I den ligger ett gem. Jag kan inte sluta titta på bilden. Äcklig. Fasinerande. Ett gem. -- Mina föräldrar är på besök precis när det är dags för kvällsmat, strax innan läggning. De står paralyserade i ett hörn av köket och får inte sagt något, inte gjort något. Barnen myllrar fram i vardagsrummet. Någon byter om, en annan borde byta om men gör istället kullerbyttor. En sitter och äter. Upprepa med ombytta roller. "Jag har glömt att det är så här" säger mamma. "Idag är det lugnt, idag är vi ju två." säger MA innan vi går och borstar tänderna på våran barnaskara. -- I kyrkan sitter de knäpp tysta. Lägger rosorna på kistan. Efter begravningen säger Maya att hon bara ska ha kalas två gånger till. För då blir hon ju bara fem och det kan man ju alltid vara så slipper man bli gammal. Vi pratar mycket om döden och livet. Hon fastslår igen att fem år är perfekt. -- Jag kommer hem från jobbet och det är tyst i huset. Jag smyger in och ser barnen inne i lekrummet. De sitter runt legolådan och bygger. Koncentrerat och tyst. Jag observerar en liten stund utan att de märker mig. Sen smäller det till, och det som nyss var nästan total tystnad blir öronbedövande bråk. Någon har tagit någon annans del. Jag säger hej och får en kram. Och så bygger jag lite lego jag med. Snart ropar MA att maten är klar. Livet kan inte vara mycket bättre.