Emil Österlund

Vasaloppet - Jag gjorde det!

Jag har åkt Vasaloppet. Det tål att sägas. Både en och två gånger. Aldrig har jag åkt så långt. Så här började det. Jag var ungefär 24-25 år, och lillebror Ola något år yngre. Jag hade nyss sett vasaloppet på tv, årets tv-höjdpunkt helt klart. Och så ringde jag honom. -"Ola, innan jag fyllt 30 ska vi åka vasaloppet". -"Okej" svarade han. Och så var det bestämt. Vasaloppet 2012 var precis avklarat och jag stog på Holmbacken och pratade med Johanna om Vasaloppet vi båda sett på tv. -"Jag ska åka loppet innan jag fyller 30. " sa jag. -"Då har du bara nästa år kvar att åka på. " svarade hon. Och så var det bestämt. IMG_20130303_074703Vasaloppet 2013 skulle precis till att starta. Solen hade precis gått upp över Berga by utanför Sälen. Tusentals skidåkare stod nervösa och höjde sina stavar mot helikoptern som sakta svävade över startfältet. Och vi var där. Jag, Ola, andra lillebror Joel och så pappa Håkan. Förväntansfulla och spända, men mest av allt bara livrädda och nervösa. Nästan längst bak av 15800 anmälda åkare. Solen sken, människor log. Och så gick starten. Och allt stog helt still. "Var det här allt?" frågade vi varandra. Och så började det röra på sig. Ljudet av 15 000 stavar som slår i samtidigt är fantastiskt. Öronbedövande och rytmiskt. Och vi tog oss fram mot en timmes köande i första backen. Inte bara är det en backe som gör att det bli kö, det är också ~30-40 spår som ska bli till ungefär sex spår. Avbrutna stavar, arga människor och självutnämnda världsmästare. Allt i ett heligt kaos och en "nu ska jag upp före alla andra här"-anda. Själv tog jag det lugnt, pratade med människor runt mig - en del så sammanbitna att ta sig upp för backen att de inte svarade med mer än en blick. Väl uppe började det lossna. Solen sken, spåren var magiskt fina och aldrig har jag stakat så. Sick-sackande mellan spåren för att hålla det tempo som kändes rätt där och då. Och fort gick det - fort för att vara jag. Lilla jag som bara hunnit träna ~17 mil innan det här. Lilla jag som nu stakade förbi Smågan och vidare mot Mångsbodarna. Efter mer än 30km åkta var jag inte trött. Alls. Det bara flöt på. Under vasaloppet så dog motions-åkaren Emil Österlund och istället föddes långloppsåkaren Emil Österlund. Han som var som gjord för långa distanser. Varje staktag var ett personbästa i lång sträcka för mig. Och så kom backarna upp mot Risberg. Två gånger förut hade jag tagit mig uppför dem, en gång på vintern och en gång på sommaren. Båda gångerna som en del i ett stafettlag och nu likasom då så tog jag helt slut. Långloppsåkaren Emil försvann lika fort som han kommit fram. På hans plats Emil Tröttsåinibomben Österlund. Det här var ju inte roligt längre! Skulle det vara så här jobbigt? Det var ju till och med värre än vad jag föreställt mig. Men så kom Risberg till slut och efter Risberg så såg jag en välbekant rygg - Pappa. Ni måste förstå - efter de första backarna så hade gråvargen på något sätt lirkat sig förbi oss andra och lyckats åka i väg utan att vi märkt det. Jag själv trodde jag var sist men jag hade från mitt service-team hemma i soffan fått höra att småbröderna var efter och åkte tillsammans. Gråvargen först. Men nu gick det tungt för honom och jag kände mig återigen urstark. Vi åkte till Evertsberg tillsammans. I Evertsberg började jag gråta. Inte för att jag var trött. Tvärtom. Jag hade åkt över halva vasaloppet och jag insåg att jag skulle klara det. Det var nog för att få mig att gråta. Tårarna rann nerför kinderna medans jag sicksackande bytte spår i nedförsbackarna för att inte köra på de framför. Emil Österlund, som tränat minst inför Vasaloppet. Emil Österlund med störst mage i familjen ledde nu den inofficiella familjekampen. Ha! Nu skulle det åkas. Och vinnas! Det var det minsann INGEN som tippat! I oxberg hör jag en röst bakom mig. "Nä men tjenare brorsan". Och där stog de. Småglinen. Flinandes och pigga som om de precis hade startat. Fan. Jag var ju helt färdig efter Lundbäcksbackarna. Vi åkte ut från Oxberg tillsammans men det gick inte många meter innan jag såg ryggarna försvinna. Humöret på botten igen. Fattades väl bara att gråvargen också skulle komma i kapp. Men jag höll undan och även om det kändes som att jag blev omkörd och omkörd och omkörd så var min bästa placering under hela loppet den i mål, så jag måste ha fortsatt trots att jag var så otroligt trött. För det var jag de sista milen. När det var ungefär 30km kvar så tänkte jag att "snart är det bara ett Falun-Borlängelopp kvar" och blev glad över det. 5 km senare, när skylten visade just 25km så var tanken snarare "Åh nej, hur ska jag orka åka ett helt Falun-Borlängelopp idag!". Men med 9km kvar var det något som hände. Plötsligt visade skyltarna bara en siffra istället för två och med en kusin som stog vid 5km med choklad och glada tillrop så gick sista kilometrarna in i mål relativt smärtfritt. Där väntade familjen. Gråtandes kramade jag om alla och mumlade något om att jag måste åka in i mål, utan att inse att vi stog inne i mål och kramades. Det finns på film och det går knappt att höra vad jag säger. Så förvirrad. Så lycklig. Jag hade besegrat Vasaloppet. [caption id="attachment_5095" align="alignleft" width="300"]Segraren i familjekampen Segraren i familjekampen[/caption] Familjekampen då? Jo det visade sig att Ola inte bara ryckt i från mig utan också fått avstånd till Joel när han gick iväg. Så han åkte ensam in mot mål. Vad han inte visste var att Joel fått vittring på ryggen och kom ångandes som en maskin bakifrån. Över mållinjen skiljde det 4 sekunder och Joel skyller helt och fullt på en gubbe som var i vägen och att han annars hade tagit hem segern. Grattis Ola Räkan Österlund. Dagen efter så hade jag förväntat mig att befinna mig i fosterställning i närmaste soffa under dagen men kroppen var oväntat pigg. Vad ingen berättat för mig var vad 90km gör med andra kroppsdelar. En gom som fortfarande tre dagar efter är öm. Skavsår och blåsor både här och där. Och så träningsvärk. Men kroppen är en hjälte och återhämtar sig fort. Det som tio minuter efter start var "aldrig igen" har passerat igenom "gärna, men inte nästa år" och är nu snarare "kanske" än något annat. Vasaloppet var en upplevelse. Både att vara där, mitt i det - och att åka 10 timmar skidor. Att ta sig fram station för station och att kämpa på när man när som helst annars bara hade gett upp. Den här sista bilden säger det mesta. Vi är i Rättvik för att äta på väg hem. Leendet är på läpparna men går inte hela vägen upp till ögonen. Tröttheten. Lyckan. [caption id="attachment_5100" align="aligncenter" width="600"]299887_4606692081006_1824031249_n Hela gänget i mål. Trötta men lyckliga[/caption]

Kommentarer

Kristina Svensson
Grattis till prestationen! Jag log igenkännande på flera platser. För sisådär tjugo år sedan så skulle jag åka mitt förta och enda Vasalopp ihop med lillebror och fader. Jag kom i mål sist och sa aldrig mer. I helgen firade jag tjugoårsjubileum i skogarna runt Tennäng. Visserligen sätter en envis fotskada stopp för åkandet och jag var funktionär istället men passa dig, snart har ni anmält er till nästa år :)
Emil
Haha så är det nog! Tack för bra service under loppet!